I går den 3 juni publicerades betänkandet i den utredning som regeringen beställt avseende förändringar i reglerna för kamerabevakning. Bland annat föreslår utredare Kazimir Åberg att ansiktsigenkänning i realtid ska få användas, enligt förslaget dock bara i ”enskilda konkreta fall”.
Vad förslaget säger
Tekniken ”biometrisk fjärridentifiering i realtid” ska bara få användas i enskilda konkreta fall – i förslaget ska brottet man exempelvis eftersöker en enskild för kunna generera minst fyra års fängelse i den EU-medlemsstat där brottet ska ha begåtts. Utöver eftersökning av brottsling nämns specifikt också, naturligtvis, ”Förhindrande av ett specifikt, betydande och överhängande hot” samt eftersökning av brottsoffer – så som offer för kidnappning och trafficking samt efter försvunna personer.
Risker
Att öppna för ansiktsigenkänning i realtid riskerar vara att glätta lite på locket på Pandoras ask. Skälen som anges i utredningen är goda och jag, liksom utredarna, tror att möjligheterna kan göra gott. Det som oroar mig är hur det kommer se ut på längre sikt. Om hur lång tid justeras lagen så att de idag stipulerade fyra årens frihetsberövande som kvalificerande ersätts med två år? Eller ett? Eller ingen gräns alls, utan om man är misstänkt för ett brott som lyder under allmänt åtal är man eftersökt med tekniken.
Det andra faktumet som oroar mig är att bara för att Polisen matar in till exempel passbilder på ett antal misstänkta så är det definitivt inte bara de som kommer omfattas. I praktiken kommer alla ansikten på de som passerar en kamera att behandlas. Jag har svårt att tro att tekniken kommer trimmas åt det hållet att den hellre missar identifieringar än att ge en viss andel falska positiver.
Med andra ord, tänk dig att då går över ett torg och råkar likna en efterlyst, bara tillräckligt mycket för att systemet kopplar dig till den misstänkte. Direkt kommer Polisens ledningscentral att få uppgift om detta och skickar rimligen då ut resurser för att gripa den misstänkte, ja dig nu då. Kan du sedermera legitimera dig torde saken vara ur världen, men det kan naturligtvis bli ”fult” från dess att polis på plats ska säkra dig och fram till dess att man verifierat att du inte är den man eftersöker. Kan du inte legitimera dig kanske ett frihetsberövande kan dra ut på tiden…
Ansiktsigenkänning i omvärlden
Utredningens avsnitt 4.3 lyfter hur tekniken används i vår omvärld. Kraftigt summerat används tekniken i omvärlden:
| Land | Realtidsigenkänning | Reaktiv igenkänning |
| Finland | Nej | Ja |
| Norge | Nej | Ja |
| Danmark | Nej | Nej |
| Tyskland | Nej | Nej |
| Nederländerna | Nej | Delvis |
| Storbritannien | Ja | Ja |
| Italien | Nej | Nej |
| Belgien | Nej | Ja |
I Sverige ska vi alltså inte sälla sig till merparten av vår omvärld utan i praktiken bara till Storbritannien. Värt att komma ihåg här är att man där har en lång historik avseende övervakning på allmän plats med långtgående rättigheter för företag och enskilda att övervaka inte bara sina egna domäner utan även den omedelbara närheten så som utanför entréer, trottoarer osv. Alltså områden vi i Sverige sagt att man som vare sig enskild eller som näringsidkare inte får kameraövervaka.
Mina tankar och slutsatser
Å ena sidan tycker jag att det finns stora risker kopplade till AI-driven ansiktsigenkänning i realtid, oavsett om tanken är att det bara är polisen som får använda tekniken och att det finns en kvalificerande gräns. Tekniken kan som bekant ges tillgång till fler intressenter efter hand och gränsvärden kan justeras allt eftersom. Det svenska styret har de senaste åren tenderat att gå mer åt att ”ta i med hårdhandskarna” som kompensation till mångåriga misslyckanden inom preventiva brottsförebyggande åtgärder. Det lobbas även på andra håll för att Polisen ska få tillgång till fler kameror än bara sina egna, till exempel skrev KD och M en debattartikel i Aftonbladet om detta så sent som i januari där man pekar på att SL:s många tusen övervakningskameror ska vara ”frontsoldater” i brottsbekämpningen.
Å andra sidan, och missförstå inte vad jag skrev ovan, tror jag på potentialen i tekniken. Naturligtvis måste vi kunna göra vad vi kan för att lokalisera förövare i till exempel ett terrorattentat. Förövaren av attentatet på Drottninggatan den 7 april 2017 kunde identifieras och gripas tack vara snabb analys av övervakningsbilder från tunnelbanan. Skulle någon av mina nära och kära bli bortförda skulle jag vilja att de kunde eftersökas på ett så effektiv sätt som möjligt. Detta är självklarheter för alla, det finns naturligtvis ingen som är beredda att säga att man inte är intresserad av effektivitet i dylika ärenden.
Ovan var jag inne på frågan om falska positiver – alltså felaktig träff i en identifiering. Jag misstänker att man vill kunna förfina tekniken och minska riskerna. Till detta behövs data i form av bildmaterial för träning. Vilka individer kommer (ofrivilligt) vara del av denna förfining och träning? Vad händer med bildmaterialet innan, under tiden och efter det att justering/träning genomförs?
Knäckfrågan är om vi verkligen vill lyfta på locket till den berömda Pandoras ask i nuläget. Vi är inte erfarna inom området och som konstaterat ovan är vår direkta omvärld inte heller särskilt erfaren. Att gå i bräschen kring denna typ av teknologi känns riskfyllt. Kanske allt för riskfyllt i nuläget.
